Angående missnöje
Danil är lite stolt ändå, över slaget som satte stopp för fascisternas framfart...
Var på klätterkurs igår, på ett Leisure Centre åt helvete långt ut. Det hade i princip åkerland åt tre håll. Kul var det i alla fall, jag klättrade ända upp till taket, trots höjdskräck. Sedan stod jag på marken och höll linan som Danil (som väger drygt fyrtio kilo mer) satt fast i medan han klättrade och det gick också hur bra som helst, till viss del tack vare en sandsäck som jag hakade fast mig i. Men ändå.
Idag har jag varit på Hollingdean Welfare Rights Centre och volontärat, i vanlig ordning. Dagen avrundades med hetsig diskussion med en (tyvärr) självgod buddhist, om utsträckningen fria val i våra liv och hur mycket man kan göra sitt liv bättre med en positiv inställning, istället för att störa sig på saker. Min Welfare Rights-mentor, Giuseppina, var suverän och mötte hans extrema individualism där var och ens lycka beror enbart på ens egen inställning till det som händer omkring en med kollektivism, maktstrukturer occh ekonomiska faktorer. Och att till och med überfredliga Gandhi inte varit så framgångsrik om inte makthavarna fruktat det breda folkliga stöd som fanns bakom honom, och andra militanta grupper.
Vid fem höll diskussionen på att spåra ur. Jag gav jag upp och gick till bussen. Kom att tänka på Doktor Kosmos eminenta sång Ang. hat: "om man inte hatar världen som den är kan den aldrig ändras"
