's math sin

Fick ett förslag att skriva om finanskrisen. Men allt jag har att skriva är att jag hade tänkt gå på ett diskussionsforum som studentgruppen Sussex Autonomous ordnade uppe på University of Sussex idag. Men det ösregnade, och istället för att trotsa regnet gjorde jag mig en kopp te och utforskade Sex and the City med en av Alecs huskompisar.

Lägenhetsprocessen rullar vidare. Hyresvärden kräver att jag har en borgenär, så papper och underskrifter mejlas fram och tillbaka mellan England och min mamma. Nästa sak på listan blir att skaffa hemförsäkring.

Jobbletandet fortsätter.

I morgon är det Halloween.

Jag har länge vägrat att byta till nya Hotmail. Nu har Hotmail bytt åt mig i alla fall. Måste välja bland en massa fula 'designer' på min sida. Förut var den bara röd. Usch.

Dagens nyhetsskörd från lokaltidningen.

Baletten igår var jättebra. Även om det är väldigt spexigt är Trockadero framförallt riktigt grymma balettdansare.
Sitter nu och kollar på nya tv-serien Dead Set. Upplägget är lite udda: mitt under en säsong av Big Brother invaderas världen av zombies det väl förseglade Big Brother-huset är ett av få ställen som än så länge är zombiesäkert. Är faktiskt riktigt spännande. Det är lätt att bli fast.

Var bort till gatan där jag ska bo från och med nästa vecka, om allt går som det ska. Tog kort med min rätt kassa mobilkamera:
Till vänster i bilden ska havet synas, men det blev för svårt för min kamera. En av de här ingångarna är min i alla fall.


Passade även på att ta kort nerifrån stranden på min nya "hood":

Jag är ren! Rörmokaren har varit här, nu finns det varmvatten igen.


Ikväll ska jag och Alec på en balettföreställning med drag-gruppen Les Ballets Trockadero des Monte Carlo. Jag vet inte egentligen vad jag ska vänta mig, eventuellt är det Svansjön som gäller. Alec hade en biljett och jag hakar på. Dragqueenbalett känns väldigt Brighton.

Föreställningen är alltså på Brighton Dome, där en viss svensk grupp tog hem hela Eurovision 1974.

 

  (Brightons lokaltidning, idag)

Jag har en lägenhet. Nästan. Tog ut alla pengar jag hade på banken i morse och trodde det skulle räcka till handpenningen. Icket. Alec var (som så många gånger) en räddande ängel, mötte mig i stan och lånade mig de fyrtio pund som saknades. Har nu skrivit på alla möjliga papper, och förutsatt att jag dyker upp på måndag med snuskigt mycket pengar, är lägenheten min. De pengarna har jag fört över från Sverige och jag räknar med att de ska komma in på mitt konto fredag eller måndag.

Lägenheten är en etta, utanför centrum men precis vid havet. Killen som bor där nu ska flytta tillbaka till Chile på fredag, så jag kan flytta in redan nästa vecka. Det här kan bli hur bra som helst. Å andra sidan är jag rätt pank just nu, och kommer förmodligen leva knapert ett bra tag till. Har £5.39 på fickan, så det får bli halloweenfirande version suppermegabudget. Tur att jag har en snäll Alec som köper hem lyxmat som paprika, hummus och lyxbröd, som han delar med mig.

Det går an att drömma, men när det väl ska göras är det rätt läskigt med sådana här grejer.

Känns bra att veta att jag kommer på fötter litegrann (dock fortfarande arbetslös) och kommer att vara kvar här tills maj. OM allt går som det ska med lägenheten och sådär. Har ju inte skrivit på kontrakt och betalat än. Fantiserar lite om hur jag ska sätta en julstjärna i fönstret i december och kanske skaffa en julgran också. Men ingenting plastigt - en komposterbar engångsgran ska det vara! Undrar i vilken lövskog jag ska kunna hitta en sådan?

Var på lägenhetsvisning idag och blev helt betagen. Men litar inte riktigt på mitt eget omdöme. Måste se stället igen. Det är mycket att skriva upp sig på.

Har fått svar från Waterstone's, alltså bokaffären som jag sökt jobb på. De har ingen användning för mig. Bara att gå vidare och söka andra ställen alltså, men det känns absolut väldigt tråkigt.

Jag och Alec tvättar. Anade inte att det här skulle vara tvättmaskinus omständigum. Klockan är nu fem över ett på natten och maskinen går fortfarande.... Kan inte gå och sova förrän tvätten är hängd.

Och äventyret rullar på...

Igår fungerade inte uppvärmningen hos Alec, och det fanns inget varmvatten. Jag slog på vattenkokaren för att kunna diska. I morse, när jag lagade gröt i mikron försvann elektriciteten. Och någon hade rökt i köket och lämnat fimpar kvar, det luktade väldigt äckligt. I dag ska jag leta lägenheter. Jag har tydligen vad som krävs för att få skriva kontrakt.

Mötte Jack och Vicki, på väg till sin föreläsning. Lånade en nyckel och sitter här nu, i deras varma mysiga hus, med elektricitet och allt. Har till och med tvättat händerna med varmt vatten och tvål.

Det finns mycket hemlöshet här. Varför är det så?

Ser på SVT.se, Mia Skäringer hos Luuk.
Lyssnar på SR.se, Christer-program från förra veckan.
Kollar BBC.co.uk, Little Britain USA.

Och det är så braa...

Igår drog Amy, Amys mamma och jag (på Ronnys inrådan) till Unity Theatre i Liverpool, för att se Ibsens When We Dead Awaken, som är ett västerbottniskt-liverpudlian-samarbete. Det var gala night, med mingel och plockmat. När vi kom dit höll någon engelsman tal, som så småningom avrundade och kallade upp Med Reventberg! Kanske inte så konstigt att hon var i Liverpool, i och för sig.  Men gubben som talade efter henne ville uppmärksamma alla intet ont anande britter på hur många västerbottningar som fanns bland dem och bad därför samtliga närvarande från "vesterbottns-tahter" att vinka lite, varpå halva salen slänger upp sina mingelglas i luften och ropar "höj!" Då först inser jag att jag är omgiven av halva skådespelarensemblen från Västerbottensteatern, och bakomkulisserna-folk förstås, som jag dock inte känner igen. Så är det då slut på talandet, och rummet fylls av ett väldigt babblande - på skelleftemål! Det var en mycket märklig upplevelse. Två av pjäsens fyra medverkande var välkända ansikten från Västerbottensteatern.

Ronny: Fick tyvärr aldrig möjlighet att mingla med skådisar.

Ar i Liverpool (anvander dator hos Amy, darav bristen pa vissa bokstaver - ursakta). Spenderade dagen i Chester, en stad lite soder om Liverpool som funnits sedan romartiden. Stan har spar av precis alla tidsperioder fran en romersk amfiteater och tradgard, via korsvirkeshus, nyklassicism, till sextiotalets betong och de nyaste kontorskomplexen i glas. En av hojdpunkterna ar den maffiga stadsmuren som gar runt hela stadskarnan, en LANG runda! Det vet jag och Amy som skulle ta var lunch ned till floden, men gick at fel hall pa stadsmuren och fick promenera hela vagen runt... Chester ar en ganska stor stad.

I morgon ska vi in till Liverpool. Vi undersoker mojligheter att ga pa Ibsen-pjasen (som jag och Stina tankte ga pa i Umea, men aldrig iddes). Tack for tipset Ronny. Jag tolkar det som att du och Pontus sett den en gang redan och gillade den?

I morse, när jag var sådär halvvaken, ringde en letting agent, om en lägenhet som jag anmält intresse för. Jag har ärligt talat ingen aning om vilken lägenhet han ringde om (eller vilken firma han ringde från), men någon skulle ringa upp mig senare idag för mer information och för att boka tid för visning. Det var väldigt roligt att få det telefonsamtalet, för det får mig att känna att det här kanske är ett genomförbart projekt. Däremot är jag ju fortfarande arbetslös, samt utan guarantor (person i England med inkomst över en viss nivå eller som äger en fastighet som kan gå i god för mig), men sådana kanske bara behövs när det är studenter som hyr. Jag hoppas på det. Men det är ju helt klart peppande att vara i kontakt med mäklare.

Igår åkte jag in till London (med mitt tågluffarkort som fortfarande gäller). Jag hade tänkt köpa billig sushi på Victoria Station och ta med ut till någon stor park, typ Regent's Park. Men i slutändan var jag ändå för snål för att köpa tunnelbanekort. Då kom jag på att man faktiskt kan gå från Victoria Station till Hyde Park, så jag gick dit istället. Det var första gången jag var där. Det är absolut en trevlig plats, med sin stora konstgjorda sjö och stora träd. När jag låg i solnedgången under ett särskilt magnifikt träd, tittade upp i lövverket och lyssnade på musik, kom det en man och pratade med mig om trädens energi som går in i själen och värmer människor. Efter en stund insåg jag att han trodde att jag var en storstadsbo som han kunde frälsa med sin naturmagimedcinska lära. Jag är väl inte den som nödvändigtvis förkastar allt som inte kommit ur ett kliniskt laboratorium, men jag kände att vi inte riktigt var på samma spelplan. Jag förklarade att där jag vanligtvis bor finns det fler träd än människor och tyckte väl liksom inte att den här Londonbon skulle komma och lära mig om träd. Han upplyste mig om trädens värme, som om det var någt nytt. Jag kontrade med att jo, jag är parkarbetare och vi ser ju varje höstmorgon att det aldrig är frost i gräset närmast trädstammarna. Jag följde med honom till trädstammen och stod där och andades en stund, sedan tog jag i hand, sade tack och goddag och han varnade mig för att ligga för länge på marken. Snart har solen gått ner, och då kan inte träden värma marken längre och den blir kall, förklarade han, ännu en liten vishet om trädens natur. Då blev jag nästan förnärmad. Ska han komma och lära mig om kyla i ett femtongradigt London? Fick i alla fall vara ostörd resten av kvällen.

Ska åka upp till Liverpool idag!
Om inte berget kommer till Mohammed får Mohammed komma till berget. Ska hälsa på Amy med Krya på dig-kort. Eventuellt följer hon med hon tillbaka på söndag.

Sitter uppe i Alecs rum i ett hus i Moulsecoomb-området. Det är ett otroligt rörigt rum med massor av små bilder, tyger, kartor, negativ... I taket hänger en mobil med en målad träsked, ett prydnadsblad, en stor rosa gummisnodd och i mitten en papperssvala. Jag sitter och gör födelsedagskort, tvillingarna Laura och Amy fyller år idag (dock inte den vanliga Amy, utan en som finns med lite på kanten sådär). Lyssnar på Smithslåtar på Alecs dator. Han har dragit ner på Sainsbury's för att rita av mat, eller nåt. Någon skoluppgift. Han har lovat köpa med sig ett paket crumpets åt mig när han kommer tillbaka. Mmm... crumpets. Det var länge sedan.

Det här rummet är stort nog att härbärgera en hel flyktingfamilj. Jag är ju migrantarbetare, det kanske är lämpligt på något sätt?

   

Jag har haft det himla bra här i Brighton hittills. Känns lite speciellt att gå runt i stan, för medan det känns som att jag varit borta ett halvt liv, är stan precis som jag lämnade den. Vissa saker har förändrats. Det finns nya, spejsade trafikljus nere i centrum. The Beanstalk, ett hyfsat billigt vegcafé har stängt igen (efter att bara haft öppet ett år). Universitetet har satt in särskilda kranar med drickbart vatten i "min" byggnad och satt upp en skylt på andra våningens damtoalett som varnar för att lämna kranarna på. Det var nämligen så det gick till förra året när vatten rann ända ner i källarvåningen och hela huset blev vattenskadat.

Än så länge har jag haft hela Amys rum för mig själv, i ett hus som ligger på enkelt gångavstånd från centrum. Jag har inte behövt flytta mig eller mina grejer en enda gång sedan jag kom hit. Jag har växlat de euro jag hade till pund och beställt ny kod till mitt brittiska visakort. Jag har också betalat för att få ett nytt SIM-kort med mitt gamla nummer, så nu är telefonen i ordning. Har träffat många bekanta, och blev riktigt förvånad när jag gick på Jack och Vickis föreläsning igår och upptäckte hur många från kursen som kände igen mig och kom fram och hälsade och undrade vad jag hade för mig.

Huset jag bor i nu är faktiskt riktigt trevligt. Och otroligt fräscht för att vara ett hus som hyrs ut till studenter. Men inga kranar fungerar som de ska, och huset blir såklart jättekallt framåt kvällen. Men inga heltäckningsmattor i kök eller badrum! Och det är så otroligt trevligt att ha vänner omkring sig hela tiden. Igår klev jag upp vid åtta, vilket det visade sig att Jack och Liz också gjorde. Så vi cirkulerade runt i huset, mellan badrum, sovrum och kök, och hamnade tillslut i vardagsrummet allihop, där vi åt frukost framför tv:n. Så mycket trevligare det är att ha sällskap i vardagen! I går kväll satt vi här inne alla fyra, med varsin dator i knät. Även om alla pysslar med sitt eget (plugg, jobbletande eller mejlande) så är man ändå inte ensam, och pratar lite över datorerna. Skitmysigt.

Nästa steg är att flytta mig och ryggsäcken till Alec, som bor mycket längre ut. Har inte träffat honom sedan jag kom hit, men vi ska ses idag och äta lunch på Figaro's. Där har de jättestora bakpotatisar med vita bönor för £2,70.

16.00 Jag sitter på ett tyskt tåg! Liver leker.
Visserligen går tåget direkt från Fredricia till Hamburg, så jag kan inte kliva av i Flensburg (tysk gränsstad) och köpa lite choklad (och mat!). Men ändå - jag sitter på ett DB-tåg! Det är inte längre bara grötdanska bredvid mig. Det är lite klurigt att kommunicera med medpassagerare; jag är svensk på ett tyskt tåg i Danmark - vilket språk pratar då de omkring mig? Tusenkronorsfrågan.
Fin utsikt genom rutan. Dansk landsbygd. Ganska platt.

Mitt emot mig sitter ett ungt par som pratar jättefin tyska. Jag lyssnar på deras konversation och den enas telefonsamtal med sin kompis "Bine". Jag gissar att det är kort för Sabine, och tänker på skolans tyskaböcker, där detta är ett ständigt återkommande namn. De heter alltså så i verkligheten också. Mannen bredvid mig verkar lite butter idag. Jag har tilltalat honom på tre olika språk vid olika tillfällen, men aldrig fått svar, knappt en reaktion. När jag ville komma förbi honom fick jag nästan knuffa ut honom innan han fattade vad jag ville. Men hans lukt påminner mycket om Lotta och Lynn, så han är välkommen att sitta här ändå.

18.40 För någon timme sedan försökte jag köpa choklad på tåget, men de hade bara dricka. Nu sjunger berusade danskar bakom mig.

6.20 - tar tåg mot Köpenhamn.
12.50 - åker vidare mot tyska gränsen, byte i Fredricia

Hade räknat med att ta igen förlorad sömn på köpenhamnståget, men inser att det är svårt att vara trött när det samtidigt är så spännande.

Kommer fram till Københavns Hovedbanegård och rapporterar fortsatt gott humör, om än viss hunger samt den sortens yrsel som kommer med trötthet. Ett dåligt tecken, med tanke på den långa resa som kvarstår och den kommande natten som med all sannolikhet blir sömnlös. Har inga danska kronor, men en massa euro, så jag satsar på att ta mig så fort som möjligt till Tyskland, där de också pratar tydligare.

12.56 Eftersom jag inte reserverat plats går jag och sätter mig på första bästa plats på tåget. Första bästa plats visar sig dock vara bredvid en man med världens största bagage. Efter att ha försökt krångla och pussla en stund sätter jag helt sonika min femtonkilossäck i knät. Måste byta plats vid nästa station, då någon som har reserverat biljett kliver på. Jag går framåt i tåget och hittar fyra lediga säten, som jag sedan får ha för mig själv hela vägen till Fredricia.

13.15 Varför gör jag det här egentligen? För att jag är utan jobb och plugg och behöver någonting att sysselsätta mig med?

13.30 De danska tågen har högtalarröst på både engelska och danska. Skönt!
- Så fan heller! Upptäcker att bara allmän information ges tvåspråkigt. Stationerna presenteras på danska enbart. Som tur är verkar "Åhense" (Odense) vara vårt enda stopp innan "Frödräshij" (Fredricia).

Klev upp 4.55, drog på mig femtonkilosryggan och gick ner till tunnelbanan. Där satt det redan fullt med folk som väntade på 5.35-tåget in till stan, många av dem redan i sina arbetsuniformer. Jag kunde inte låta bli att känna det lite som ett hån mot dessa människor att jag faktiskt klivit upp såhär tidigt för nöjes skull.

När jag slog upp ögonen i morse upptäckte jag att jag var i Amys rum, i Brighton. Det kom som en smärre chock. Jag trodde jag var hemma.

Kom med färjan nu på eftermiddagen. Har rest genom sex länder, tacklat fem utländska språk (skånskan inte inräknad!), sextio skrikande pojkscouter samt en natt på tysklands kanske allra döaste håla. Förhoppningsvis berättar jag mer sedan. Just nu har jag två nätters sömn att ta igen.

Är hos Liz och Vicki (Jack är i London). Amy är sjuk hemma i Liverpool, så jag får ta hennes rum ett par nätter i alla fall. Hon har en riktig SÄNG som jag får sova i. Det var länge sedan.

Har nu tagit mig ner till Stockholm. Buss från Umeå till Sundsvall - synd att det var mörkt, eftersom vi åkte genom jättevackra Höga kusten. Såg dock Skuleberget, som var riktigt mäktigt när det var mörkt. Och Högakustenbron var upplyst förstås.

Från Sundsvall tåg ner till Stockholm och så lokalbuss ut till Tensta vid fyra på morgonen. Ändå lyckades jag inte sova särskilt länge i morse! Jag har fått in en konstig dygnsrytm där jag kliver upp sex eller sju varje morgon...

Blir kvar här till fredag morgon. Mitt tågluffarkort kom med bud i morse så nu är jag väl så redo jag kan bli.

Hoppade på en buss till Umeå tidigt i morse och har nu parkerat sovsäck och mammas fjällvandrarryggsäck i Stinas studentrum. Är så mycket trevligare än engelsk "university halls". Bara det att de inneboende är olika åldrar, flyttar ut och in vid helt olika tidpunkter och stannar olika länge, samt avsaknaden av reception och nattvakter gör att det känns så mycket mer som ett ställe man faktiskt skulle kunna bo på. Fick dock en överdos anglofili i köket av en überentusiastisk londonsvensk korridorgranne.

Har bokat biljett ner till Köpenhamn! Fredag morgon vid sextiden, från Stockholm central ända till Köpenhamn, utan byten.

Jag som hade hittat en så fin bussresa som skulle ta mig från Stockholm ända till Lille i norra Frankrike, utan att jag skulle behöva byta buss, eller inte under natten i alla fall. För några dagar sedan förkastade jag den här idén för att istället beställa tågluffarkort för femtonhundra spänn. Lite dyrare, men tåg skulle förkorta min restid med ett helt dygn! Hade spanat in ett fint nattåg som bara kräver att jag är i Köpenhamn vid sex-sjutiden på kvällen och tar mig till järnvägsknytpunkten Köln lagom till frukosttid. Skitbra! Vad jag inte hade upptäckt var att detta finfina tåg är ett specialtåg som inte ingår i InterRail. Det visar sig dessutom att företaget bakom denna "City Night Line" ligger i Florida. Passande för ett företag som heter Euro Railways...

Istället blir det till att börja astidigt från Stockholm och sedan sicksacka sig ner genom Danmark och Tyskland för att tillslut förhoppningsvis hamna i Köln kring halv fem på morgonen. Jag räknade till fjorton byten totalt, varav elva under kvällen och natten. Det hela är så fantastiskt och en sådan nationell angelägenhet att jag fick förtälja hela historien i P3, i mitt favoritprogram Christer! Fick prata med självaste Morgan.


Som extra krydda på mitt reseäventyr har Amy och gänget fått problem med sin hyresvärd (någonting om en hamster...) så de kan inte riskera att ha mig inneboendes mer än ett par nätter. Lite jobbigt eftersom jag räknat med att ha deras hus som min huvudbas för en månad framåt, minst. Som tur är kliver min goda vän Alec fram som en räddare i nöden och försäkrar att jag kan sova hos honom så länge jag behöver. Jag har ingen aning om var han bor, men det lär ju vara i Brighton någonstans, så det duger åt mig.

Pricken över i är att min värd för nästa vecka verkar ha fått ebolaviruset.

The very prime of the morning is gone long before ten o'clock. A person who hasn't done half his day's work by then runs a chance of leaving the other half undone.

...enligt hushållerskan, Nelly Dean, i Wuthering Heights. Jag tänkte att jag skulle vara duktig idag och har alltså gjort precis detta. Den egentliga anledningen till att jag var uppe och fullt klädd redan vid sju i morse var att det kom ett par bredbandsinstallatörer på besök. Väl uppe fortsatte jag av bara farten. Jag tolkar Nelly Dean som att när klockan slår tio och hälften av dagssysslorna är gjorda tar man rast. Så nu sitter jag här med frukost nummer två och bekymrar mig över nästa arbetspass. Det är nu dags att ta tag i packningen. Hur fasen packar jag inför en vistelse som lika gärna kan bli tre veckor som tre månader? Och hur får jag ner denna packning i en väska som är liten och lätt nog att kånkas genom halva Europa?


Junipackningen: jättestor resväska, lite mindre resväska, stor ryggsäck, axelremsväska. Den totala vikten var som en hel människa, om än en lätt sådan.

Jag råkade införa vänstertrafik på Eddahallen. Så ska det tydligen inte vara, motionssimmarveteranerna blev förvirrade och sura. Det var inte meningen, jag gjorde bara som jag alltid simmar i Brightons simhall och när det kom folk i bassängen var de tvungna att simma åt samma håll som jag. Det tog en halvtimme innan jag insåg att jag gjort fel.

Och från och med idag har Norran en helt ny layout (som både i stil och storlek liknar de engelska tabloiderna). Det är jobbiga tider för Skellefteborna med all denna förändring. Lite som när Fantomen försvann från Norrans seriesida. Det blev nästan revolution.