Hurra! Möbler!
Hurra!
Jag har kopt hem en massa mobler! Leverans pa mandag, fran YMCA i Hove. Ett valdigt sott, valdigt litet bord, fyra smatt skrangliga stolar och ett jattefint, gammalt skap. Allt det it morkt tra. Och en sangram i furu, med tillhorande madrass. Tyvarr bara drygt 90cm bred (3 fot), vilket ar standard pa enkelsangar. Det kommer att bli lite trangt nar Erika kommer hit, men vi loser det nog pa nagot satt. Vi tycker ju om varandra ;)
Kopte aven ett par hogtalare till datorn/mp3:n/CD-spelaren, sa nu kan jag antligen lyssna pa min musik hogt! Hela kalaset gick pa £100, med viss rabatt fran YMCA. Erika har gatt med pa att dela kostnaden, sa pa det hela taget var det en mycket prisvard affar! Det kommer att bli lite trangt i lagenheten, men vad trevligt det ska bli att ha moblerat! Planen ar att ha det fardigt till min fodelsedag och bjuda in folk pa inflyttningsfest. Och oj vad jag blev kar i det dar skapet!
Jag forsokte handla mobler redan igar, men misslyckades totalt genom att aka at helvete langt pa fel busslinje och sedan irra runt och leta efter en stor YMCA for att slutligen hamna ratt ungefar tva minuter efter stangning. Daremot lyckades jag antligen ringa upp Brightongrenen av Royal Scottish Country Dance Society, som har nyborjarpass varje torsdag i en kyrka i Hove. Dit gick jag pa kvallen och hade riktigt roligt! Sa kallad skotsk folkdans ar inte alls folkdans i lajvarmening, dar man skuttar vilt och kastar runt varandra, utan en forfinad dans som ar gjord for fina salar i Edinburgh snarare an byafesten. Fotarbetet ar valdigt graciost och nastan balettliknande. Anda var det valdigt roligt! Kanske inte min ideala dansform, men vad fan, betydligt roligare an salsa eller danser som gar ut pa att harma tjejerna pa MTV. Bilden ovan ar fran en liknande forening i Seattle, men det sag ganska precis likadant ut i Hove, minus kiltarna. Jag var ungefar fyrtio ar yngre an de andra deltagarna. I kvall ska jag ga pa ett nyborjarpass i Highland Dancing, dvs samma balettfotarbete men solodans snarare an social dans och mer spannande, med svard och sadant.
Jag har kopt hem en massa mobler! Leverans pa mandag, fran YMCA i Hove. Ett valdigt sott, valdigt litet bord, fyra smatt skrangliga stolar och ett jattefint, gammalt skap. Allt det it morkt tra. Och en sangram i furu, med tillhorande madrass. Tyvarr bara drygt 90cm bred (3 fot), vilket ar standard pa enkelsangar. Det kommer att bli lite trangt nar Erika kommer hit, men vi loser det nog pa nagot satt. Vi tycker ju om varandra ;)
Kopte aven ett par hogtalare till datorn/mp3:n/CD-spelaren, sa nu kan jag antligen lyssna pa min musik hogt! Hela kalaset gick pa £100, med viss rabatt fran YMCA. Erika har gatt med pa att dela kostnaden, sa pa det hela taget var det en mycket prisvard affar! Det kommer att bli lite trangt i lagenheten, men vad trevligt det ska bli att ha moblerat! Planen ar att ha det fardigt till min fodelsedag och bjuda in folk pa inflyttningsfest. Och oj vad jag blev kar i det dar skapet!
Jag forsokte handla mobler redan igar, men misslyckades totalt genom att aka at helvete langt pa fel busslinje och sedan irra runt och leta efter en stor YMCA for att slutligen hamna ratt ungefar tva minuter efter stangning. Daremot lyckades jag antligen ringa upp Brightongrenen av Royal Scottish Country Dance Society, som har nyborjarpass varje torsdag i en kyrka i Hove. Dit gick jag pa kvallen och hade riktigt roligt! Sa kallad skotsk folkdans ar inte alls folkdans i lajvarmening, dar man skuttar vilt och kastar runt varandra, utan en forfinad dans som ar gjord for fina salar i Edinburgh snarare an byafesten. Fotarbetet ar valdigt graciost och nastan balettliknande. Anda var det valdigt roligt! Kanske inte min ideala dansform, men vad fan, betydligt roligare an salsa eller danser som gar ut pa att harma tjejerna pa MTV. Bilden ovan ar fran en liknande forening i Seattle, men det sag ganska precis likadant ut i Hove, minus kiltarna. Jag var ungefar fyrtio ar yngre an de andra deltagarna. I kvall ska jag ga pa ett nyborjarpass i Highland Dancing, dvs samma balettfotarbete men solodans snarare an social dans och mer spannande, med svard och sadant.
Tillbaka till England
Just nu, onsdag eftermiddag, sitter jag på en pub i pub-och cafétäta Kemptown i Brighton. Det är för övrigt samma pub som Erika, Ida, Malin och jag följde EM på i somras. Den har alla beståndsdelar som en genuin pub bör ha: robusta trämöbler, nersuttna soffor, en personlig pubvärd, ett slitet trägolv och stammisar. Biljardbordet står i rummet intill, hundar är tillåtna och tv:n visar Eurosport. Tennis, tyvärr.
I måndags träffade jag Alec på bibblan. Vi lånade några filmer och gick hem till honom och gjorde en jättegod middag med bl a ugnsbakad sötpotatis. I går gick jag till Bentham Road för att se om någon var inne. Amy hade kommit ner från Liverpool före mig och var hemma. Vi gjorde middag på potatisklyftor och tillbehör och träffade Emma på väg hem från affären. Vi spenderade kvällen hos Emma, som har ett jättefint vardagsrum utan heltäckningsmatta.
Stora nyheter just nu:
BBC är i blåsväder för att ha vägrat visa en annons som sammanställts av tretton välgörenhetsorganisationer och som vädjar om pengar för att bedriva biståndsarbete i Gaza. BBC hänvisar till att de kan uppfattas som partiska. Deras motståndare menar att det här handlar om att hjälpa civila som fått hem, skolor, sjukhus och matproduktionen sönderbombad och inte innebär att BBC skulle stödja Hamas framför Israel.
Påven har precis välkomnat tillbaka en brittisk katolsk präst tillika förintelseförnekare. Artikeln i Observer (Guardians söndagsmotsvarighet) hänvisar till en intervju i svensk tv förra veckan då prästen påstår att det aldrig fanns några gaskamrar. (uppmärksamma Malin hade redan mejlat mig om detta. det var en intervju i Uppdrag granskning)
I övrigt knatar livet på. Jag har börjat lyssna på lokalradion, BBC Southern Counties, som informerar om vad som händer häromkring och har mer eller mindre upplysande program.
Jag har börjat läsa en distanskurs från Lund i ekonomisk historia, som även gör att jag kan söka visst studiebidrag.
Fem timmar på Kastrup
När det så blev söndag var jag less på att resa och tog en flygbiljett från Köpenhamn till Gatwick. Väntetiden på flygplatsen hade varit ofattbart drygt om jag inte haft en kopia av Kommunistiska manifestet. De fem timmar jag hade på Kastrup var precis så lång tid jag behövde för att komma igenom hela verket, som är en väldigt hanterbar text, både vad gäller språk och längd.
Tyvärr lyckades jag under väntetiden inte undvika en grupp engelska ungdomar från UCL:s fäktningsklubb (University College London) som skulle med samma flyg som jag. När jag var på en särskilt intressant bit i manifestet satte de sig bredvid mig och tjattrade i oavbrutet. När alla andra i väntsalen satt tysta och läste eller pratade stillsamt och lågmält hamnade jag naturligtvis brevid dessa. En av dem hade ett särskilt livskraftigt munläder, som inte lyckadesd dölja att han inte hade en enda vettig mening att säga.
Flygplatser är rätt deprimerande. Särskilt om man är mitt uppe i Marx och Engels. Flygplatser som Kastrup försöker etablera sig som den borgerliga livsstilens hjärta. Och de lyckas. Konsumption, fina märken, dyra cafékedjor, friheten att resa vart man vill när man vill och skit i omvärlden. Kastrup varvar parkettgolv med sportbilar.
Säkerhetskontrollerna är ju en annan fantastisk sak med flygplatser. Jag kastade vattenflaskan, tog av mig jackan och lade den med väskan i en plastlåda, snällt och lydigt. Då fick jag en barsk åtsägelse på danska att ta av mig bältet också. När jag tillslut fattade vad det var kvinnan mittemot ville tog jag av bältet och lade det i lådan. Men då skulle hon ha av min munkjacka också. Ner med den i lådan och på väg att gå därifrån, så blev jag stoppad igen. Halsduken skulle också av. Hela processen känns alltid lika förödmjukande. Det enda positiva jag kan säga om Kastrup är att de lät mig behålla skorna på, till skillnad från engelska flygplatser. Hur länge till får man gå igenom med t-shirt på? Fatta att en bomb skulle kunna kamofleras som kraftig byst!
De trettio sekunder då planet lyfter var en lika härlig upplevelse som alltid. Fem timmars pina för trettio sekunders njutning.
Tyvärr lyckades jag under väntetiden inte undvika en grupp engelska ungdomar från UCL:s fäktningsklubb (University College London) som skulle med samma flyg som jag. När jag var på en särskilt intressant bit i manifestet satte de sig bredvid mig och tjattrade i oavbrutet. När alla andra i väntsalen satt tysta och läste eller pratade stillsamt och lågmält hamnade jag naturligtvis brevid dessa. En av dem hade ett särskilt livskraftigt munläder, som inte lyckadesd dölja att han inte hade en enda vettig mening att säga.
Flygplatser är rätt deprimerande. Särskilt om man är mitt uppe i Marx och Engels. Flygplatser som Kastrup försöker etablera sig som den borgerliga livsstilens hjärta. Och de lyckas. Konsumption, fina märken, dyra cafékedjor, friheten att resa vart man vill när man vill och skit i omvärlden. Kastrup varvar parkettgolv med sportbilar.
Säkerhetskontrollerna är ju en annan fantastisk sak med flygplatser. Jag kastade vattenflaskan, tog av mig jackan och lade den med väskan i en plastlåda, snällt och lydigt. Då fick jag en barsk åtsägelse på danska att ta av mig bältet också. När jag tillslut fattade vad det var kvinnan mittemot ville tog jag av bältet och lade det i lådan. Men då skulle hon ha av min munkjacka också. Ner med den i lådan och på väg att gå därifrån, så blev jag stoppad igen. Halsduken skulle också av. Hela processen känns alltid lika förödmjukande. Det enda positiva jag kan säga om Kastrup är att de lät mig behålla skorna på, till skillnad från engelska flygplatser. Hur länge till får man gå igenom med t-shirt på? Fatta att en bomb skulle kunna kamofleras som kraftig byst!
De trettio sekunder då planet lyfter var en lika härlig upplevelse som alltid. Fem timmars pina för trettio sekunders njutning.
En dryg vecka i ryggsäck
Förra veckan var: Umeå - Tensta - Biskopsgården - Malmö.
I Göteborg var jag med om två helt fantastiska saker. Det första var ett besök på Valhallabadet med Ellen och 1500m bröstsim. Det andra var Ellens fyrarättersavskedsmiddag med mycket folk kring ett litet bord, en otrolig lasagne (efter Göran Perssons recept, hm...) och fantastisk kladdkaka med chokladkolatopping och glass. Och bananer stekta i kanel och sirap med mer glass.
Marxkursen i Malmö i helgen lärde mig att: Marx ansåg sig fått fram, inte så mycket en utopisk ideologi att sträva efter, utan snarare ha kartlagt en historisk process och vad den oundvikligen kommer att leda till. Och att i tider av ekonomisk nedgång kommer vågor av strejker. Och att strejker i offentlig sektor är komplicerade eftersom de aldrig leder till förlorad inkomst för arbetsköparen, utan snarare plus i kassan (eftersom hela offentlig sektor är ett medvetet förlustprojekt). Och att den industriella utvecklingen i världen, som gör fler och fler rikare, är helt beroende av en stor massa att proletärisera för att skapa alla dessa vinster åt det fåtal som blir rikare och leder därmed till en än mer ojämlik värld med större klyftor mellan rik och fattig.
Det var en riktigt intressant kurshelg. Och spännande. Jag hade glömt hur det var att vara på SSU-kurs.
Folk var väldigt sociala. Det var inte jag. Men jag tyckte det var jättekul att träffa Västerbotten-SSU:are som jag inte träffat på år.
I Göteborg var jag med om två helt fantastiska saker. Det första var ett besök på Valhallabadet med Ellen och 1500m bröstsim. Det andra var Ellens fyrarättersavskedsmiddag med mycket folk kring ett litet bord, en otrolig lasagne (efter Göran Perssons recept, hm...) och fantastisk kladdkaka med chokladkolatopping och glass. Och bananer stekta i kanel och sirap med mer glass.
Marxkursen i Malmö i helgen lärde mig att: Marx ansåg sig fått fram, inte så mycket en utopisk ideologi att sträva efter, utan snarare ha kartlagt en historisk process och vad den oundvikligen kommer att leda till. Och att i tider av ekonomisk nedgång kommer vågor av strejker. Och att strejker i offentlig sektor är komplicerade eftersom de aldrig leder till förlorad inkomst för arbetsköparen, utan snarare plus i kassan (eftersom hela offentlig sektor är ett medvetet förlustprojekt). Och att den industriella utvecklingen i världen, som gör fler och fler rikare, är helt beroende av en stor massa att proletärisera för att skapa alla dessa vinster åt det fåtal som blir rikare och leder därmed till en än mer ojämlik värld med större klyftor mellan rik och fattig.
Det var en riktigt intressant kurshelg. Och spännande. Jag hade glömt hur det var att vara på SSU-kurs.
Folk var väldigt sociala. Det var inte jag. Men jag tyckte det var jättekul att träffa Västerbotten-SSU:are som jag inte träffat på år.
En sen kväll med Letterman
Hur kan David Letterman ha en hel timme? Utfyllnad, utfyllnad, utfyllnad...
Och Kate Hudson är inte en bra skådis överhuvudtaget, hon ÄR sådär.
Vad sysslar jag med egentligen? Jo, Glasvegas ska gästa Letterman och eftersom de är det enda som går att se på tv just nu lider jag mig igenom programmet för att få se dem. Men jag fattar nu att de kommer att komma in i femtionde minuten ungefär.
-----
Men vad fan? Ska de bara få spela en låt och sedan gå igen? Ingen intervju? David Letterman säger bara "Our next guest is a rock and roll band and guess what? They're from Skatland. They're from Skatland. Yeah, absolutely. Yep." Och så spelar de och sedan är det tack och här kommer eftertexterna.
David Letterman har alltså totalt fyrtio minuters tomt prat, en kort intervju och ett liveframträdande. Vilket sugigt program!
Jag hade velat se Glasvegas live när de bara var ett bra, men oslipat band med några bleka och småknubbiga Glaswegians. Jag vill inte betala flera hundralappar som man får göra numera, bara för att någon skivbolagsmanager satt klorna i dem. Deras låtar håller inte heller för rockstjärne-imagen.
Och Kate Hudson är inte en bra skådis överhuvudtaget, hon ÄR sådär.
Vad sysslar jag med egentligen? Jo, Glasvegas ska gästa Letterman och eftersom de är det enda som går att se på tv just nu lider jag mig igenom programmet för att få se dem. Men jag fattar nu att de kommer att komma in i femtionde minuten ungefär.
-----
Men vad fan? Ska de bara få spela en låt och sedan gå igen? Ingen intervju? David Letterman säger bara "Our next guest is a rock and roll band and guess what? They're from Skatland. They're from Skatland. Yeah, absolutely. Yep." Och så spelar de och sedan är det tack och här kommer eftertexterna.
David Letterman har alltså totalt fyrtio minuters tomt prat, en kort intervju och ett liveframträdande. Vilket sugigt program!
Jag hade velat se Glasvegas live när de bara var ett bra, men oslipat band med några bleka och småknubbiga Glaswegians. Jag vill inte betala flera hundralappar som man får göra numera, bara för att någon skivbolagsmanager satt klorna i dem. Deras låtar håller inte heller för rockstjärne-imagen.
-Glasvegas innan genombrottet-
Förtydligande
Alltså, här på BLOGGEN händer ingenting, eftersom jag är hemma i Skell och därför inte har något att rapportera. Här på bloggen kommer det bli liv igen när jag är tillbaka i Britannias famn och kan förfasas över heltäckningsmattor och tabloidlöpsedlar igen.
Men redan nu kan jag meddela något som jag tidgare har missat:
I slutet av juli 2008 meddelade inrikesdepartementet i Storbritannien att det i framtiden ska ställas högre krav på människor som vill få brittiskt medborgarskap. Engelska språkkunskaper och laglydighet är kraven och den som begår mindre förseelser kan få sitt medborgarskap försenat med upp till tre år.
Inrikesminister Jacqui Smith säger i ett pressmeddelande:
“In recent months we have listened to people across Britain and the message is clear – they want those who want to make Britain their home to speak English, to work hard, and to earn the right to stay here.
We are making the biggest changes to our immigration system for a generation, and part of that is making sure those who stay in the UK make a positive impact on their local community.”
Storbritannien skall byggas på nya ritningar som ett samhälle med enbart mönstermedborgare! Vilka krav som ställs på dem som har medborgarskap sedan tidigare framgår dock inte.
Men redan nu kan jag meddela något som jag tidgare har missat:
I slutet av juli 2008 meddelade inrikesdepartementet i Storbritannien att det i framtiden ska ställas högre krav på människor som vill få brittiskt medborgarskap. Engelska språkkunskaper och laglydighet är kraven och den som begår mindre förseelser kan få sitt medborgarskap försenat med upp till tre år.
Inrikesminister Jacqui Smith säger i ett pressmeddelande:
“In recent months we have listened to people across Britain and the message is clear – they want those who want to make Britain their home to speak English, to work hard, and to earn the right to stay here.
We are making the biggest changes to our immigration system for a generation, and part of that is making sure those who stay in the UK make a positive impact on their local community.”
Storbritannien skall byggas på nya ritningar som ett samhälle med enbart mönstermedborgare! Vilka krav som ställs på dem som har medborgarskap sedan tidigare framgår dock inte.
Här händer ingenting...
... helt enkelt för att jag är hemma i Norrland. Börjar uppdatera igen när jag är tillbaka i England. Kan dock nämna följande positiva upptäckter för min finansiella situation:
1. Det finns något som kallas "Council Tax Benefit" t ex för folk med låg inkomst, dvs jag. I nuläget ligger min Council Tax på nästan femtonhundra kronor i månaden, så all hjälp mottages tacksamt.
2. Man behöver inte vara brittisk medborgare eller bosatt i Storbritannien sedan flera år för att få s k "Job Seeker's Allowance". Det är alltså någonting jag eventuellt skulle kunna få.
1. Det finns något som kallas "Council Tax Benefit" t ex för folk med låg inkomst, dvs jag. I nuläget ligger min Council Tax på nästan femtonhundra kronor i månaden, så all hjälp mottages tacksamt.
2. Man behöver inte vara brittisk medborgare eller bosatt i Storbritannien sedan flera år för att få s k "Job Seeker's Allowance". Det är alltså någonting jag eventuellt skulle kunna få.
