Fem timmar på Kastrup
När det så blev söndag var jag less på att resa och tog en flygbiljett från Köpenhamn till Gatwick. Väntetiden på flygplatsen hade varit ofattbart drygt om jag inte haft en kopia av Kommunistiska manifestet. De fem timmar jag hade på Kastrup var precis så lång tid jag behövde för att komma igenom hela verket, som är en väldigt hanterbar text, både vad gäller språk och längd.
Tyvärr lyckades jag under väntetiden inte undvika en grupp engelska ungdomar från UCL:s fäktningsklubb (University College London) som skulle med samma flyg som jag. När jag var på en särskilt intressant bit i manifestet satte de sig bredvid mig och tjattrade i oavbrutet. När alla andra i väntsalen satt tysta och läste eller pratade stillsamt och lågmält hamnade jag naturligtvis brevid dessa. En av dem hade ett särskilt livskraftigt munläder, som inte lyckadesd dölja att han inte hade en enda vettig mening att säga.
Flygplatser är rätt deprimerande. Särskilt om man är mitt uppe i Marx och Engels. Flygplatser som Kastrup försöker etablera sig som den borgerliga livsstilens hjärta. Och de lyckas. Konsumption, fina märken, dyra cafékedjor, friheten att resa vart man vill när man vill och skit i omvärlden. Kastrup varvar parkettgolv med sportbilar.
Säkerhetskontrollerna är ju en annan fantastisk sak med flygplatser. Jag kastade vattenflaskan, tog av mig jackan och lade den med väskan i en plastlåda, snällt och lydigt. Då fick jag en barsk åtsägelse på danska att ta av mig bältet också. När jag tillslut fattade vad det var kvinnan mittemot ville tog jag av bältet och lade det i lådan. Men då skulle hon ha av min munkjacka också. Ner med den i lådan och på väg att gå därifrån, så blev jag stoppad igen. Halsduken skulle också av. Hela processen känns alltid lika förödmjukande. Det enda positiva jag kan säga om Kastrup är att de lät mig behålla skorna på, till skillnad från engelska flygplatser. Hur länge till får man gå igenom med t-shirt på? Fatta att en bomb skulle kunna kamofleras som kraftig byst!
De trettio sekunder då planet lyfter var en lika härlig upplevelse som alltid. Fem timmars pina för trettio sekunders njutning.
Tyvärr lyckades jag under väntetiden inte undvika en grupp engelska ungdomar från UCL:s fäktningsklubb (University College London) som skulle med samma flyg som jag. När jag var på en särskilt intressant bit i manifestet satte de sig bredvid mig och tjattrade i oavbrutet. När alla andra i väntsalen satt tysta och läste eller pratade stillsamt och lågmält hamnade jag naturligtvis brevid dessa. En av dem hade ett särskilt livskraftigt munläder, som inte lyckadesd dölja att han inte hade en enda vettig mening att säga.
Flygplatser är rätt deprimerande. Särskilt om man är mitt uppe i Marx och Engels. Flygplatser som Kastrup försöker etablera sig som den borgerliga livsstilens hjärta. Och de lyckas. Konsumption, fina märken, dyra cafékedjor, friheten att resa vart man vill när man vill och skit i omvärlden. Kastrup varvar parkettgolv med sportbilar.
Säkerhetskontrollerna är ju en annan fantastisk sak med flygplatser. Jag kastade vattenflaskan, tog av mig jackan och lade den med väskan i en plastlåda, snällt och lydigt. Då fick jag en barsk åtsägelse på danska att ta av mig bältet också. När jag tillslut fattade vad det var kvinnan mittemot ville tog jag av bältet och lade det i lådan. Men då skulle hon ha av min munkjacka också. Ner med den i lådan och på väg att gå därifrån, så blev jag stoppad igen. Halsduken skulle också av. Hela processen känns alltid lika förödmjukande. Det enda positiva jag kan säga om Kastrup är att de lät mig behålla skorna på, till skillnad från engelska flygplatser. Hur länge till får man gå igenom med t-shirt på? Fatta att en bomb skulle kunna kamofleras som kraftig byst!
De trettio sekunder då planet lyfter var en lika härlig upplevelse som alltid. Fem timmars pina för trettio sekunders njutning.
Kommentarer
Trackback
